Den värsta tiden i mitt liv!
Bättre sent än ALDRIG!
För en vecka och en dag sedan klev jag som vanligt upp på morgonen... Halvtrött och gick lite i sömn på vägen till toaletten. Insåg att jag fått mig en liten blödning (inte alls mycket) Jag tänkte inte så mycket på det, utan tänkte att det är väll något litet kärl som spruckit. Jag är ju för tusan gravid! Dessutom skulle jag precis gå in i vecka 11. Kl 13.00 skulle jag börja jobba. Mamma kom hit för att vara barnvakt och jag for till jobbet precis som vanligt. Ju längre dagen gick fick jag allt ondare och blödningen blev bara värre och värre. Jag skulle ha jobbat ända till 21.30, men redan 15.45 hade jag så ont att jag var tvungen att åka hem. 16.00 bra precis satte jag mig i bilen och rullade hemåt. Jag stannade två gånger efter vägen pga smärtan!
Jag ringde till M och bad honom skynda sig hem. Han var ute i skogen och skruvade med skogsmaskiner vilket gjorde att det tog lite längre tid än vanligt för att komma hem. När han väl var hemma blödde jag så mycket att inte äns värsta bindan höll mig torr! Vi for in på akuten och fick snabbt hjälp.
Det var inte alls speciellt roligt att ligga där med benen i vädret då jag hade niagarafallet av blod som bara rann fulla golvet! ultraljudet visade att bäbisen inte hade någon som häls hjärtrörelse och att den hade slutat växa i vecka 8!!!! Eftersom att bäbisen fortfarande var kvar i min mage, men dött, så bestämdes det att vi skulle åka hem och komma tillbaka i morgon för en kontroll till, hade inte allt kommit ut då skulle jag få några tabletter som skulle ha stött ut fostret!
Det behövdes dock inte, för dagen efter fanns det inte längre någon bäbis kvar i min mage.
Jag var i sån chock att jag inte ens hade några känslor!
Den natten var den värsta natten i hela mitt liv. Jag klädde in sängen med massa handdukar och badlakan som snart var alldeles blöt i blod! Hade så fruktansvärt ont så det fick mig att jämför smärtan jag hade när jag fick mina 2 barn! Den natten sov jag knappt något alls eftersom jag sprang mellan toaletten och sängen i stort sett hela natten. Mattias var tvungen att vara ledig från jobbet hela veckan eftersom jag inte fick lyfta tungt och inte vara ensam på grund av att jag blödde så otroligt mycket.
Jag själv började allt mer skämmas och blev tröttare och tröttare för varje dag som gick.
Mitt hjärta grät!!! Jag ville ju så gärna ha min lilla lilla bäbis tillbaka!
Jag har mest skämts över att jag inte kunnat jobba mina sista arbetspass! Jag känner mig helt värdelös! och inte för än nu drygt en vecka senare inser jag att jag inte har min lilla bäbis kvar i magen. Jag har i princip levt i en bubbla den senaste veckan. Jag har haft människor runt omkring mig hela tiden så jag har inte äns hunnit att tänka på missfallet. Men idag och igår när jag varit ensam hemma med barnen har jag tänkt och funderat. VAD HADE JAG KUNNAT GÖRA FÖR ATT FÖRHINDRA DETTA???!!! Jag vet inners inne att jag inte hade kunnat göra något åt det, men jag kan i alla fall inte låta bli att få skuldkännslor!
Jag ringde till M och bad honom skynda sig hem. Han var ute i skogen och skruvade med skogsmaskiner vilket gjorde att det tog lite längre tid än vanligt för att komma hem. När han väl var hemma blödde jag så mycket att inte äns värsta bindan höll mig torr! Vi for in på akuten och fick snabbt hjälp.
Det var inte alls speciellt roligt att ligga där med benen i vädret då jag hade niagarafallet av blod som bara rann fulla golvet! ultraljudet visade att bäbisen inte hade någon som häls hjärtrörelse och att den hade slutat växa i vecka 8!!!! Eftersom att bäbisen fortfarande var kvar i min mage, men dött, så bestämdes det att vi skulle åka hem och komma tillbaka i morgon för en kontroll till, hade inte allt kommit ut då skulle jag få några tabletter som skulle ha stött ut fostret!
Det behövdes dock inte, för dagen efter fanns det inte längre någon bäbis kvar i min mage.
Jag var i sån chock att jag inte ens hade några känslor!
Den natten var den värsta natten i hela mitt liv. Jag klädde in sängen med massa handdukar och badlakan som snart var alldeles blöt i blod! Hade så fruktansvärt ont så det fick mig att jämför smärtan jag hade när jag fick mina 2 barn! Den natten sov jag knappt något alls eftersom jag sprang mellan toaletten och sängen i stort sett hela natten. Mattias var tvungen att vara ledig från jobbet hela veckan eftersom jag inte fick lyfta tungt och inte vara ensam på grund av att jag blödde så otroligt mycket.
Jag själv började allt mer skämmas och blev tröttare och tröttare för varje dag som gick.
Mitt hjärta grät!!! Jag ville ju så gärna ha min lilla lilla bäbis tillbaka!
Jag har mest skämts över att jag inte kunnat jobba mina sista arbetspass! Jag känner mig helt värdelös! och inte för än nu drygt en vecka senare inser jag att jag inte har min lilla bäbis kvar i magen. Jag har i princip levt i en bubbla den senaste veckan. Jag har haft människor runt omkring mig hela tiden så jag har inte äns hunnit att tänka på missfallet. Men idag och igår när jag varit ensam hemma med barnen har jag tänkt och funderat. VAD HADE JAG KUNNAT GÖRA FÖR ATT FÖRHINDRA DETTA???!!! Jag vet inners inne att jag inte hade kunnat göra något åt det, men jag kan i alla fall inte låta bli att få skuldkännslor!
Jag är glad att jag inte hade sagt något in min graviditet till någon. Inte ens barnen viste något. Hur hade jag förklarat att deras syskon som låg och mådde gått i min magen inte längre fanns??